Lucka 3 - 2:a advent

Life is music...

Ibland betyder texten till en låt mer än själva låten. Texten är ett av de första saker jag kollar upp när jag hör en ny låt som jag gillar - både för att kunna sjunga med (när jag är själv) men också för att jag aldrig kan gilla en låt så där vansinnigt mycket om inte texten tilltalar mig, säger mig något, eller helt enkelt handlar om mitt liv just nu. Ungefär som att läsa en dikt - fast med musik.

Därför får dagens text vara ett stycke ur en låt;

I'm not crazy, I'm just a little unwell

but stay awhile and maybe then you'll see

a diffrent side of me.

~Matchbox 20's Unwell~

Tills vi ses igen... Lucka 1

Jag hade tänkt att publicera en text om dagen fram tills julafton. Som en liten kalender - fast med något bättre än en choklad. En text! Det skrivna ordet ska inte underskattas, utan uppskattas, så jag bjuder på en text som tilltalar mig, de dagar jag orkar, så här kommer första delen av min haltande julkalender, den 2 december 2011;

Vid årets början köpte jag en "andaktsbok". Eller ja, egentligen bara en bok med massa bibelverser i. Jag måste erkänna att jag blev besviken när jag fick hem den, bibelord hittar jag ju i bibel, det behöver jag ingen årsandaktsbok för!

Boken Ljus för din dag sammanställdes av Samuel Bagster 1875. För varje morgon och för varje kväll finns flera bibelverser sammanställda som berör samma tema. Boken läser jag så ofta jag kommer ihåg, vilket innebär att jag köper en ny andaktsbok omkring vart annat vart tredje år si sådär.

Den senaste tiden har mitt humör till viss del varit påverkat av gammelkattens hälsa. Och varje dag (som jag läst boken) har bibelverserna alltid träffat mitt i prick. Så även i går. Därför blir det en text från bibeln i dag, läst ur boken jag nämner ovan.

"Se, nu står Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo hos dem och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem. Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta."

Uppenbarelseboken kapitel 21 vers 1-5

xxx. Sara

17 fantastiska år

I dag tog jag ett av de svåraste beslut man kan ta, men samtidigt, på ett sätt, enkelt. Min katt har, för första gången under sina 17 år, blivit sjuk. Under snart en månads tid har vi försökt att fajtas mot sjukdomen, men nu gick det inte längre.

Och jag blev tvungen att fatta beslutet att det var dags att säga farväl innan lidandet blev alltför stort. Samtidigt har det gått så rasande fort utför. I dag var hon bara hälften så stark som hon var i går, så det fanns inget annat att göra en att ringa veterinären och be att få en tid samma dag.

Så den 1 december 2011, strax över halv sex på kvällen, fick jag hålla henne en sista gång, medan giftet spreds i kroppen på henne, och hon slapp all smärta och sjukdom.

Så fruktansvärt jobbigt. Men hon har haft ett långt och ett bra liv. Nu är hon hemma hos sin första "matte", och slipper all smärta.

Min lilla katt fick jag under våren för snart 18 år sedan. Hon kom från sin familj, och hade några veckor för tidigt fått lämna sin mamma. Jag minns att jag tog henne i min famn, pussade henne, höll henne, lugnade henne, och framför allt älskade henne från första stund. Då var jag åtta år gammal.

Sina första fem år levde hon som utekatt. Hon föddes några månader innan min lillebror. Jag minns en gång då hon klättrade högt, högt upp i en björk i vår trädgård. Det tog lång tid innan vi hittade henne, då hon inte syntes (löven var gröna, och hon var högt uppe), det enda som hördes var ett svagt litet pip. Hon hade kommit på att hon klättrat för högt upp, och att hon inte vågade komma ner igen. Nu var jag liten och hade då ett barns perspektiv på tid, men jag vill minnas att vi stod där länge, länge, kanske flera timmar, och ropade och lockade för att hon skulle våga sig ner, och ner kom hon ju tillslut.

Missan har kurrat sig igenom livet. När hon är nervös, när hon är glad, när hon blivit klappad och när jag kommit hem från en resa, ja då har hon kurrat och spunnit, som en liten turbo. Hon har även varit en av de snällaste katter jag träffat, och jag har både haft många, och träffat många katter i mitt liv. När min lillebror, liten som han var när det hände, drog henne i svansen, stod hon snällt kvar och väntade på att han skulle släppa, och så fort han gjorde det sprang hon iväg, allt vad hon kunde, och gömde sig.

Samma sak var det när jag skulle bada henne (som när hon dragit kroppen mot målarfärg) så satt hon snällt stilla och väntade på att jag skulle ta upp henne. Klorna var aldrig framme, och hon stretade inte emot. Sådan spann hon.

På tal om det så älskade hon parfymer, tandkräm och annat med kemikalier i. Speciellt förr om åren, under de senaste åren har hon inte brytt sig så mycket om det. Ibland när man kom hem från skolan så stank (japp, det stinker på katter) hon parfym, om någon hade lämnat det framme var hon där och provade. Lika så älskade hon att äta tandkräm, men det fick hon inte smaka så mycket av, tack och lov.

Å vad jag älskade att komma hem från resor förr om åren. När vi flyttat från hus till lägenhet blev hon frivilligt en innekatt, och varje gång jag kom hem från en resa, eller att jag varit borta ett par dagar, kom hon nedspringande från trappan för att ta emot mig. Ett varmare välkomnande får man leta efter.

Jag minns också hur hon retade vår gamla hund, hur hon väckte mig mitt i natten för att föda ungar i min säng, båda gångerna innan vi kastrerade henne. Hur hon oroligt gick fram och tillbaka, kollade på mig och jamade. Jag stannade uppe tills alla var födda, tröstade henne mellan värkarna, gick ur rummet när hon födde ungarna (i respekt) hämtade handdukar för blodet. Och till sist, när ungarna fick di och allt var klart, väckte mamma och pappa och frågade om jag fick sova hos dem för "Missan har fött ungar och min säng är alldeles blodig" och jag var för trött för att bädda om och hon var för nyförlöst för att flyttas på.

Och jag minns att hon började bli gammal. Att hon sov mycket mer än förr, morrade lite lättare (men bara ett par gånger under sitt liv på mig), hur jag skaffade sällskap till henne för att hon inte skulle vara så ensam, att hon, efter några veckor, accepterade Zelda och de blev vänner med reservation. Hur hon kunde få igång Zelda att leka, men började morra när hon insåg att Zeldas energi var så mycket mer än hennes. Jag minns hur fin hon var, trots sin ålder, och hur orolig jag var att hon skulle bli för fet och få dåliga leder, en totalt obefogad oro (hon har aldrig varit fet).

Så för en månad sedan så blev hon sjuk. När jag kom hem efter en helg i Stockholm så åt hon helt enkelt inte. Det insåg jag på måndagskvällen, dagen efter att jag kommit hem. Och så startade en bergochdalbarneperiod. Då hon både han bli bättre och sämre och så sämre igen. Då jag både har känt hopp, förtvivlan och allt annat däremellan. Då jag hunnit inse att det snart kan vara dags att ta farväl. Då jag fått tid att visa extra mycket kärlek, ge extra god mat (när hon åt) och pyssla om henne lite extra. Då jag hunnit säga förlåt och massa andra saker som hon inte förstår innebörden av, men som fått henne att kurra. En period som slutade i dag, i min famn.

Det var fint att vara där och säga hej då. Det var fint att få hålla henne in i det sista. Det var hemskt att lämna kroppen hos veterinären, att gå därifrån, att inte få hålla henne mer, klappa henne mer och andas in hennes underbara doft.

Det var 17 år av glädje, av 1 000 minnen och oräkneliga pussar jag lämnade där, i en varm kropp utan själ. Det finns tusen minnen till att ta upp, ljusa minnen, glada minnen, sorgsna (men få). Men här får vi sätta punkt. Mer minnen kommer dyka upp och mer kommer att skrivas ner.

Min älskade katt har lämnat jordelivet, och jag hoppas, hoppas verkligen att vi en dag ses i himlen. Nu får jag trösta mig vid tanken på att hon slipper lida mer, att hon var frisk under hela sitt liv, att hon fick det riktigt riktigt bra, och att hon alltid var älskad, och visste om det. Varje kväll under de senaste månaderna har hon ställt sig vid min säng, utan att säga något, och väntat där tills hon fick en godis eller två. Och det fick hon, för vem kan motstå en katt som tigger utan att tigga?

När hon var hungrig ställde hon sig snällt vid matskålen och väntade där, utan ett ljud, tills hon fick mat. Hon var aldrig orolig att den inte skulle komma, och det med rätta, kom gjorde ju maten.

Nu har jag skrivit non stop i 30 minuter utan att läsa vad jag skrivit, utan att gå igenom texten, utan enbart för att skriva av mig. Och även om jag utan problem skulle skriva lika mycket till ska jag, nu för andra gången, sätta punkt för i dag. Men ett osäkert löfte om att återkomma, här eller på en annan plats, och skriva lite till. Jag är nämligen lite nervös för att de man skriver upp blir det man kommer ihåg, och det finns så mycket annat att komma ihåg! Så den här texten får gå igenom utan redigering, komplett med stavfel och allt! Det bjuder jag på ikväll, får se om jag orkar läsa texten en annan dag.

Nu ska jag sova, det känns som alla energi runnit ifrån mig. Även om det är hemskt, för fem timmar sedan höll jag henne i famnen, nu finns hon inte här längre, och avståndet bara växer.

Så tack min katt, för 17 fina år. Jag älskar dig, så mycket som en människa kan älska en katt.

xxx. Sara

Nackdelen att bo i hyreshus...

Mina grannar har fått för sig att de bor i ett hus. Det är musik och skrik i så hög volym att det vibrerar i väggarna.

Om det inte vore för att jag strax ska iväg så hade jag ringt på. För även om klockan är långt innan elva så är den här volymen inte okej. Lilla Zelda blir ju alldeles orolig. Och inte sjunger de snyggt heller (alla klämmer i och skrålar till Veronica Maggios låt med texten "åååå, nåt stort på gång, det ekar över hela staden").

Men en sak är positiv... det är första gången sedan jag flyttade in för två år sedan som grannarna stör mig (hoppas inte jag fått nya som tror de kan köra på max varje helg, då har de valt fel granne...).

Det var nog allt. Nu ska jag försöka ge katten medicin. Önska mig lycka till.

xxx. Sara

24 november...

...är det i dag.

Det innebär att det är, på dagen, nio månader kvar till min (och Arafats) födelsedag! Det ni! (har trodde ni att jag skulle nämna julafton, men nej, det vet ni ju redan!).

xxx. Sara

Woohoo...

Mina kollegor jobbar kväll i dag! Det innebär att jag har hela förmiddagen för mig själv, och det innebär att jag kan lyssna på min Spotify-lista med jullåten Drummer boy - i hela 13 olika versioner!

Nu är det jul igen...

Helt galet sjukt. Nu är det exakt en vecka kvar till första advent. Var tar tiden vägen? Det känns som alldeles precis nyss som det var förra årets jul.

Så nu ska lägenheten städas, och gardinerna ska bytas. Till julgardiner? Nej, såklart inte! Men det är dags att ta ner sommar- gardinerna, och plocka fram höstgardinerna. I dag åkte vinterjackan fram och det kan vara på plats att även ta fram gardinerna.

Nu? Dags att sova. Trotts att jag sovit middag både lördag och söndag så är jag trött. Men det har inte med åldern att göra. Hosta och snuva tar all min energi (och mina katter också, en massa berg-och-dalbara oro).

God natt!

Uppdrag granskning vs. Disneydags

Klockan 09.00 lördag morgon.

På ettan är det uppdrag granskning (startar 09.05). På tvåan är det Disneydags.

Svårt val? Självklart inte! Seriös som jag är blir det Disneydags. Man ratar inte Timon och Pumba.

Nu; för tredje dagen i rad ska försöka få i mig hostmedicin. När jag andra dagen äntligen kom i håg att köpa den när jag handlade så glömde jag grejen man mäter mängden med.

Lyckat.

Julsenap och polkagrisar

Det har blivit mycket katt just nu. Men det är inte så konstigt. Förutom jobbet så är det hon som upptar mina tankar.

Men jag har hunnit med en hel del saker, förutom det.

I helgen blev det tillexempel julmarknad i Huseby. Enligt dem en av Sveriges största - med ett genomsnitt på 30 000 besökare per år (under julmarknadsveckan). Det var trevligt. Jag köpte både supergod honungssenap och hemmagjorda polkagrisar, och hann med årets första glögg.

Men det fina vädret gjorde att julstämningen uteblev sådär lite lagom. Men det är smällar man får ta.

xxx. Sara

Sjukling x 3

Vi är tre sjuklingar hemma just nu. Jag och mina två katter.

För två av oss är det övergående. Den tredje får vi hålla tummarna för. Allt vad vi kan.

Vill ju gärna fira jul med henne också.

xxx. Sara

Tömmer inte staten plånboken så gör katten det

Nu har jag blivit stammis på apoteket, av alla ställen! Det kunde jag aldrig tro. Jag känner igen expediten i kassan, och hon känner igen mig.

Inom loppet av ett par veckor har jag vid tre (!) tillfällen hämtat ut receptbelagt medicin. Först och främst är det till katterna. Som båda turas om att bli telefonsamtal till veterinären.

Tur att Zelda är försäkrad. Blir hon dyrare än hittills så "tjänar" jag ju på det, eller ja, inte förlorar mer pengar än nödvändigt.

Nu hoppas jag på att medicinerna tar som de ska, och än mer att jag ska klara av att ge dem medicinen, som de såklart avskyr.

xxx. Sara

Natten och jag

Det finns något mysigt att promenera ensam ute mitt i natten. När röken stiger mot himlen när man andas, när det är kallt, men inte så ruggit kalt som det kan vara vid den här tiden på året. När det bara är kylan, natten och jag.

Framför allt ger det roa att tänka, att fundera på både framtiden, drömmar, och nutid.

Att låta Spotify och vemodiga Melissa Horn vara sällskap. Och en och annan mötande bil.

På något konstigt sätt tycker jag att ensamheten mitt ute i natten är otroligt fridfullt.

xxx. Sara

I'm down in the lowlands

Min älskade 17-åriga katt har vandrat genom dödsskuggans dal, och passerat levande till andra sidan. Eller som min pappa uttryckte det; "Hon har fått en ny chans".

Det var inget roligt besked jag fick från veterinären när hon matvägrade i början av veckan; "Äter hon inte innan helgen tar inte medicinen, och då är det inte mycket vi kan göra". Det var länge sedan jag grät av sorg som jag gjorde då.

Men medicinen tog. Hon blev bättre (se bild!), och vi såg ljuset på andra sidan tunneln. Tack gode Gud för det. Nu håller jag ett extra öga på henne, och hoppas att det glada beskedet håller i sig.

xxx. Sara

Om jag bodde i Stockholm...

...skulle jag tillbringa torsdagskvällen här.

Men nu bor jag inte där. Tyvärr.

Om väder och vind

Förra året kom snön redan i oktober, för att sedan stanna kvar en bra bit in på nästa år.

I år har snön uteblivit. Och visst är det ovist om framtiden och den påverkan vi människor har på miljön. Men ur ett kortsiktigt perspektiv, är det trevligt att läsa artiklar som den här.

Just nu är det bra att slippa snön. Men det vore ännu bättre om vi också kunde slippa alla andra miljöförändringar som vi människor är orsaken till.

xxx. Sara

Mitt älskade Stockholm

Helgen har jag tillbringat i Stockholm.

Tillsammans med vänner, familj och ett kärt besök från Småland. Det blev både stadspromenad, konsert x2, fika, Gamla stan, Gudstjänst och shopping,

Man kan klämma in rätt mycket på en helg, bara man vill.

Nu; tidig läggning, och en hel del läsning.

xxx. Sara

En sådan dag...

Det blev inget inlägg i går. Det ber jag om ursäkt för.

Om jag har dåligt samvete? Nej inte alls. Det var en galen dag i går.

Arbetsdagen var från 8 på morgonen till 22 på kvällen, med 30 minuters lunch. Så blir det i bland, och det är absolut värt det - om det resulterar i ett bra jobb. Men trött var jag när jag kom hem vid elva, så då sätter man sig inte här, för att skriva ett inlägg som nästan ingen läser.

xxx. Sara

Ute på jobbet

Det finns vissa fördelar med att jobba ute i ingenmansland, och det är att skogen ligger alldeles runt hörnet.

Jag brukar passa på att ta en lunchpromenad när jag hinner, och det är fantastiskt skönt både för kroppen och själen att komma ut och röra på sig. Och fantastiskt vackert, eller hur?

xxx. Sara

30 dagar 30 inlägg

Jag tänkte ge denna döende blogg en ny chans.

Men eftersom jag skriver helst under press, eller tvång, så ska jag tvinga mig själv att skriva minst ett inlägg om dagen, totalt 30 inlägg i november - som minst.

Kanske ger det mig inspirationen tillbaka, det sägs ju att ju mer man skriver desto mer får har man att skriva om.

Eller ja, det uttrycket har jag aldrig hört innan, men det lät passande. Nu ska jag och en god kopp te gå och lägga oss tillsammans med en intressant bok.

xxx. Sara

Ser på reklam med lite Idol emellan

21. 13 ...så känns det iaf. Reklam, reklam reklam och så en låt innan det blir mer reklam. Det blir nog att se film snart istället, så dålig version på reklamen ;)

21.32 Nej det blev Skavlan istället. Intervjuar Ann Heberlein (författare till Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva). Mycket bättre intervju än den i SR som lite rann ut i sanden, de når inte fram till varandra, om man ska sammanfatta det snällt.

21.40 Men intervjun här är bra, intressant.

21.42 Nu blev tv4 igen, slår över lagom till reklamen. Skillat.

21.44 Galet vad smaklöst godis jag köpte. Ännu en anledning till att man inte ska köpa godis hungrig.

xxx. Sara

På tal om katten...

Min stackars kissande katt var tydligen sjuk. Urinvärksinfektion - och dessutom en allvarlig sådan. Så det gav mig ordentligt dåligt samvete, att jag inte förståt det försen jag googlat och läst att det var bra att börja med en veterinärundersökning. När jag lämnade in henne för undersökning trodde jag faktiskt att de inte skulle hitta något fel på henne - hon är ju så galet pigg!

xxx. Sara

Helgbak

I söndagskväll bakade jag underbara honungskakor (förutom att de blev småbrända i kanterna, nästa gång får det bli några minuter mindre i ugnen), ett måste då jag får finbesök i helgen; Mamma ärar nämligen lilla Älmhult med ett besök!

Nu; dags att lyssna vidare på partiledardebatten.

xxx. Sara

En trumpet.

Eftersom en poet (dessutom en av mina favoriter) vunnit nobelpriset i litteratur tycker jag att det vore på plats att uppdatera min lista över mina favorit poeter. De som jag kan återvända till om och om igen, och som alltid ger mig nya vinklar och tolkningar, även om det är samma dikt jag läser;

1. Solveig von Schoulz. Hon är så otroligt duktig och kan verkligen få fram en dikt som säger en sak men ger en helt annan känsla.

2. Elisabeth Hermodsson. Författare till den enda dikten (och den

enda tavlan) som hänger i mitt vardagsrum. Hade jag varit en dikt hade jag varit Vanlig dag av EH, om man nu ska föra in ett kinesiskt självporträtt bara sådär.

3. Gustav Frödig. Minns när min lillasyster gav mig hans samlade dikter i julklapp. Hon hade skrivit en av hans (lite juligare) dikter som rim, och jag, som inte kände igen den, höll på att geniförklara henne. "Vänta till du öppnat julklappen" sa mamma då.

4. Tomas Tranströmer. Honom hittade jag först för några år sedan. Vilken lycka när jag gjorde det. Har ju läst ovan nämnda poeter en hel del (kan citera ett par av deras dikter).

och även om han inte hamnar på min topp fyra lista så är han värld att nämna; Artur Lindkvist. Speciellt för meningen "Låt mig få bli en trumpet". Ibland gör en mening en hel dikt, men hela hans dikter är otroligt talande.

xxx. Sara

Ett kilo vägde 700 gram...

Så kul! En av mina favoritpoeter har vunnit nobelpriset i litteratur!

Ja ja, dags att återgå till arbetet. Det får vara allt för denna gång...

xxx. Sara

Katten vs. Sara 1 - 0

Jag trodde jag var smart när jag flyttade kattens matskål till hallen - ingen katt vill ju kissa där den äter.

Men så fel jag hade.

Nu har skrället börjat kissa i köket. Och det är ett snäpp värre än hallen.

Ja, ja, snart blir det i alla fall veterinären med Zelda (katt no. 2). Vi får hoppas att det löser problemet. Mitt tålamod börjar nämligen att ta slut.

xxx. Sara

Lagom är bäst

"De som bantar säger att de inte ska äta potatis,

ris, spaghetti och ingenting ska de äta för det är farligt.

Men det är inte farligt om man äter med måtta."

- Alice Östlund, 104 år, till Ekot.

När jag började arbeta heltid på kontor blev siffrorna på vågen sakta men säkert högre och högre. Tills jag en dag tänkte; så här kan vi ju inte ha det. När jag slutade röra på mig som jag brukade, men åt lika mycket och ogenomtänkt så gick jag ju, naturligt vis, upp i vikt.

Min maxvikt (men fortfarande normalvikt) nådde jag förra julen. Sedan började jag, lite i taget, förändra mina vanor. Jag började röra mig mer i vardagen, träna mer, och äta nyttigare (men inte direkt mindre).

Nu väger jag sex kilo mindre. Inte genom att banta, utan genom att förändra små saker i vardagen. Att äta mer sallad och mindre sås. Att ta en promenad på lunchrasten. Att då och då använda stegräknare, och bara ta en portion av både efterätt och mat. Genom att cykla till jobbet, och träna en till två gånger i veckan.

Helt enkelt; att rätta mun efter rörlighet.

xxx. Sara

Skymningslandet

Under de senaste veckorna har jag varit inne i en läsperiod. Det har blivit en hel del böcker och, dumt nog, en hel del sena vardagskvällar.

Men det är så otroligt mysigt att, i skymningen, sitta med en kopp te på balkongen och hamna i en annan värld. Att blicka ut över kyrkogården, över trädtopparna och bara njuta. Njuta över tillvaron, över värmen, och inse att när jag en dag flyttar här ifrån kommer jag se tillbaka på tiden i byn Älmhult med glädje.

Sedan är det alltid roligt när man upptäckt en ny författare. Eller två nya faktiskt. Mr Alis äktenskapsbyrå av Farahad Zamas är helt underbar feel good-bok. De historiska romanerna om Englands Henrik VIII av Philippa Gregory är också riktigt bra. Och hon har skrivit många böcker – en karamell jag kan suga länge på! Dessutom blev jag riktigt inspirerad till att åka till London för att se de platser som boken handlar om.

xxx. Sara

Breaking the silence 2

Efter några månaders paus från bloggen tänkte jag att det var dags att bryta tystnaden och skriva ett inlägg här igen!

Så nu var det gjort. Vi hörs igen i augusti (eller nåt)!

xxx. Sara

Breaking the silence

Fram till den 20 mars har Armémuseet i Stockholm en utställning som heter Breaking the silence. Har du möjlighet tycker jag absolut att du ska gå dit.

Bakom utställningen ligger en organisation med samma namn, en grupp före detta Israeliska soldater, som, utifrån en fotoutställning, berättar om sin tid i armén.

Utställningen ger för mig nya infallsvinklar och är på det hela taget väldigt intressant. Men ett besök kräver också att man är insatt i händelsen, och har lite bakgrundsinformation. Svenska dagbladet har en väldigt bra recension om utställningen.

xxx. Sara

2011 års bokrea

Årets bokrea har dragit igång för länge sedan. Det insåg jag i går när Icamaxi hade krympt på årets rea till ett enda (men stort) bord.

I år finns det inte så många måsten på bokrean. Men jag har givetvis köpt lite ändå. Jag satsade på för mig helt okända författare och fick med det lite bottennapp.

Något som däremot kan rekommenderas är bokboxarna med klassiker. Boxarna innehåller både Alice i Underlandet, Jorden runt på 80 dagar, och en massa mer. Dessutom ser de så trevliga ut att ha i bokhyllan (som dessvärre är överfull i väntan på att jag ska köpa en till).

Mindre än tre veckor kvar!

I söndags införde jag ett tre veckors långt sötsaksförbud. Eller, som jag vill kalla det, sötsaksfasta (låter inte lika negativt).

En sak som förvånar mig är att jag tänker så otroligt mycket på sötsaker. Jag är sugen, men inte frestad (ett beslut är ett beslut). Förmodligen tänker man mycket på det för att jag VET att jag inte FÅR äta sötsaker. Förhoppningsvis försvinner sötsuget om en vecka.

Däremot gäller sötsaksförbudet bara kakors, glass, godis, chips, fika och allt sådant - inte mat. Men jag försöker ändå att undvika pasta, juice och dylikt under tiden.

Nu vet ni.

xxx. Sara

These boots are made for walking

Denna vecka är jag bilfri. Så i morse blev det att kliva upp kvart över sex för att bege mig till jobbet en halvtimme senare.

Sex kilometer enkel promenad - cirka 8 200 steg - blev det. Sedan hade jag planerat att gå hem, gå ut med kollegas hund och gå till hemgruppen. Hamnar jag under 20 000 steg i dag är det en bedrift!

xxx. Sara