I dag tog jag ett av de svåraste beslut man kan ta, men samtidigt, på ett sätt, enkelt. Min katt har, för första gången under sina 17 år, blivit sjuk. Under snart en månads tid har vi försökt att fajtas mot sjukdomen, men nu gick det inte längre.
Och jag blev tvungen att fatta beslutet att det var dags att säga farväl innan lidandet blev alltför stort. Samtidigt har det gått så rasande fort utför. I dag var hon bara hälften så stark som hon var i går, så det fanns inget annat att göra en att ringa veterinären och be att få en tid samma dag.
Så den 1 december 2011, strax över halv sex på kvällen, fick jag hålla henne en sista gång, medan giftet spreds i kroppen på henne, och hon slapp all smärta och sjukdom.
Så fruktansvärt jobbigt. Men hon har haft ett långt och ett bra liv. Nu är hon hemma hos sin första "matte", och slipper all smärta.
Min lilla katt fick jag under våren för snart 18 år sedan. Hon kom från sin familj, och hade några veckor för tidigt fått lämna sin mamma. Jag minns att jag tog henne i min famn, pussade henne, höll henne, lugnade henne, och framför allt älskade henne från första stund. Då var jag åtta år gammal.
Sina första fem år levde hon som utekatt. Hon föddes några månader innan min lillebror. Jag minns en gång då hon klättrade högt, högt upp i en björk i vår trädgård. Det tog lång tid innan vi hittade henne, då hon inte syntes (löven var gröna, och hon var högt uppe), det enda som hördes var ett svagt litet pip. Hon hade kommit på att hon klättrat för högt upp, och att hon inte vågade komma ner igen. Nu var jag liten och hade då ett barns perspektiv på tid, men jag vill minnas att vi stod där länge, länge, kanske flera timmar, och ropade och lockade för att hon skulle våga sig ner, och ner kom hon ju tillslut.
Missan har kurrat sig igenom livet. När hon är nervös, när hon är glad, när hon blivit klappad och när jag kommit hem från en resa, ja då har hon kurrat och spunnit, som en liten turbo. Hon har även varit en av de snällaste katter jag träffat, och jag har både haft många, och träffat många katter i mitt liv. När min lillebror, liten som han var när det hände, drog henne i svansen, stod hon snällt kvar och väntade på att han skulle släppa, och så fort han gjorde det sprang hon iväg, allt vad hon kunde, och gömde sig.
Samma sak var det när jag skulle bada henne (som när hon dragit kroppen mot målarfärg) så satt hon snällt stilla och väntade på att jag skulle ta upp henne. Klorna var aldrig framme, och hon stretade inte emot. Sådan spann hon.
På tal om det så älskade hon parfymer, tandkräm och annat med kemikalier i. Speciellt förr om åren, under de senaste åren har hon inte brytt sig så mycket om det. Ibland när man kom hem från skolan så stank (japp, det stinker på katter) hon parfym, om någon hade lämnat det framme var hon där och provade. Lika så älskade hon att äta tandkräm, men det fick hon inte smaka så mycket av, tack och lov.
Å vad jag älskade att komma hem från resor förr om åren. När vi flyttat från hus till lägenhet blev hon frivilligt en innekatt, och varje gång jag kom hem från en resa, eller att jag varit borta ett par dagar, kom hon nedspringande från trappan för att ta emot mig. Ett varmare välkomnande får man leta efter.
Jag minns också hur hon retade vår gamla hund, hur hon väckte mig mitt i natten för att föda ungar i min säng, båda gångerna innan vi kastrerade henne. Hur hon oroligt gick fram och tillbaka, kollade på mig och jamade. Jag stannade uppe tills alla var födda, tröstade henne mellan värkarna, gick ur rummet när hon födde ungarna (i respekt) hämtade handdukar för blodet. Och till sist, när ungarna fick di och allt var klart, väckte mamma och pappa och frågade om jag fick sova hos dem för "Missan har fött ungar och min säng är alldeles blodig" och jag var för trött för att bädda om och hon var för nyförlöst för att flyttas på.
Och jag minns att hon började bli gammal. Att hon sov mycket mer än förr, morrade lite lättare (men bara ett par gånger under sitt liv på mig), hur jag skaffade sällskap till henne för att hon inte skulle vara så ensam, att hon, efter några veckor, accepterade Zelda och de blev vänner med reservation. Hur hon kunde få igång Zelda att leka, men började morra när hon insåg att Zeldas energi var så mycket mer än hennes. Jag minns hur fin hon var, trots sin ålder, och hur orolig jag var att hon skulle bli för fet och få dåliga leder, en totalt obefogad oro (hon har aldrig varit fet).
Så för en månad sedan så blev hon sjuk. När jag kom hem efter en helg i Stockholm så åt hon helt enkelt inte. Det insåg jag på måndagskvällen, dagen efter att jag kommit hem. Och så startade en bergochdalbarneperiod. Då hon både han bli bättre och sämre och så sämre igen. Då jag både har känt hopp, förtvivlan och allt annat däremellan. Då jag hunnit inse att det snart kan vara dags att ta farväl. Då jag fått tid att visa extra mycket kärlek, ge extra god mat (när hon åt) och pyssla om henne lite extra. Då jag hunnit säga förlåt och massa andra saker som hon inte förstår innebörden av, men som fått henne att kurra. En period som slutade i dag, i min famn.
Det var fint att vara där och säga hej då. Det var fint att få hålla henne in i det sista. Det var hemskt att lämna kroppen hos veterinären, att gå därifrån, att inte få hålla henne mer, klappa henne mer och andas in hennes underbara doft.
Det var 17 år av glädje, av 1 000 minnen och oräkneliga pussar jag lämnade där, i en varm kropp utan själ. Det finns tusen minnen till att ta upp, ljusa minnen, glada minnen, sorgsna (men få). Men här får vi sätta punkt. Mer minnen kommer dyka upp och mer kommer att skrivas ner.
Min älskade katt har lämnat jordelivet, och jag hoppas, hoppas verkligen att vi en dag ses i himlen. Nu får jag trösta mig vid tanken på att hon slipper lida mer, att hon var frisk under hela sitt liv, att hon fick det riktigt riktigt bra, och att hon alltid var älskad, och visste om det. Varje kväll under de senaste månaderna har hon ställt sig vid min säng, utan att säga något, och väntat där tills hon fick en godis eller två. Och det fick hon, för vem kan motstå en katt som tigger utan att tigga?
När hon var hungrig ställde hon sig snällt vid matskålen och väntade där, utan ett ljud, tills hon fick mat. Hon var aldrig orolig att den inte skulle komma, och det med rätta, kom gjorde ju maten.
Nu har jag skrivit non stop i 30 minuter utan att läsa vad jag skrivit, utan att gå igenom texten, utan enbart för att skriva av mig. Och även om jag utan problem skulle skriva lika mycket till ska jag, nu för andra gången, sätta punkt för i dag. Men ett osäkert löfte om att återkomma, här eller på en annan plats, och skriva lite till. Jag är nämligen lite nervös för att de man skriver upp blir det man kommer ihåg, och det finns så mycket annat att komma ihåg! Så den här texten får gå igenom utan redigering, komplett med stavfel och allt! Det bjuder jag på ikväll, får se om jag orkar läsa texten en annan dag.
Nu ska jag sova, det känns som alla energi runnit ifrån mig. Även om det är hemskt, för fem timmar sedan höll jag henne i famnen, nu finns hon inte här längre, och avståndet bara växer.
Så tack min katt, för 17 fina år. Jag älskar dig, så mycket som en människa kan älska en katt.
xxx. Sara
I vackra Österlen finns ett omtalat café som startade på slutet av 1950-talet. Hit vallfärdar människor för att smaka av deras kakbuffé, och njuta av den otroligt vackra naturen. Och hit åkte även jag på födelsedagsfika i lördags.
Här får du inte välja vad du vill ha, utan du betalar ett fast pris (74 kr/2014) för kakbuffén och te/kaffe. Sedan får du traditionsenlig kafferep med sju sorters kakor. Bullar, mjukpepparkaka och sockerkaka finns alltid på menyn, sedan varierar det från dag till dag vilka sorters småkakor det bjuds på. Kaffe/te serveras i kanna vid bordet.
Kritiken mot att kakorna ska vara köpta/torra håller jag inte med om. Det är ju trotts allt småkakor som bjuds - och de är ju lite torra i sig själva. Inget konstigt med det! Bullarna och den mjuka sockerkakan var fantastiska, mjuka och saftiga. Det blev till och med två bullar för min del.
