I söndags var det dags att bege sig från Stockholm och midsommarledigt till min hemort, en (otroligt liten) by i Smålands utkant. Klockan 16.15 gick mitt tåg till Älmhult. Fram till Norrköping fungerar allt som det ska.
Sedan blev det stopp. Totalstopp. I två och en halv timme blev vi sittande där. En nedriven ledning var orsaken denna gång. Två och en halv timme fick jag fördriva på perrongen och i tågvagnen.
Klockan nio, när jag skulle ha varit hemma och innanför dörren, började tåget röra sig från Norrköping. Flera stopp blev det längst vägen, ibland gick tåget i snigelfart. Klockan halv ett på natten var vi tillslut framme i Alvesta.
Där beställde tågvärdarna taxi till Älmhult (trotts att personalen på tåget sagt att det redan var beställt). Klockan 02.40 var jag hemma. 4 timmar och 40 minuter sen.
Det som förvånade mig mest under resan var att jag vare sig blev sur, stressad eller irriterad. Jag är nog så pass luttrad. Det är inte den första, och absolut inte den sista gången, som SJ är försenat eller blir försenat på vägen.
Och det fanns ju faktiskt flera ljuspunkter under resan;
- Jag visste att jag så småningom skulle komma hem. Det är deras skyldighet.
- Det var fint väder, det hände på sommaren. Det var inga problem att sitta ute på perrongen några timmar i solen.
- Jag hade av okänd anledning (det var en månad sedan jag köpte biljetten) köpt en biljett i första klass. Bra benutrymme, skön stol och gratis dagstidningar. Det gjorde resan lite mer överkomlig.
- Det var otroligt svalt och skönt i väntan på taxibilen i Alvesta. Återigen – om nu tågen ska bli försenade så är sommaren den bästa tiden för det.
- Fyra rävar, en hare samt ett oidentifierat djur han jag med att se från taxibilen. Ja jag vet. Jag bor verkligen på landet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar