Lycka är...

... att sitta på balkongen klockan 21.40 (med en bra bok, en kopp med te) utan att frysa! Att höra fågelkvitter och se himlen färgas rosa av kvällssolen.

Underbart! För att citera Artur Lindkvist (om jag minns rätt namn);

Låt mig få bli en trumpet (som livet blåser smattrande fanfarer på).

Jag försöker, tro mig, jag försöker.

"Njut av livet där du är, medan du är på väg dit du ska."

- Boktitel.

Växlande molnighet.

Mitt inre är just nu i kaos. Stress, förväntan, glädje, oro, otålighet. På en och samma gång. Mitt inre känns som ett kaos. Ett ordnat kaos.

Nu; Dags att jobba. Det får bli 30 minuters lunch i dag.

xxx. Sara

Veckans mål.

Det var läge sedan jag skrev ett inlägg med rubriken Veckan i siffror. Helt enkelt för att de varit för dåliga, siffrorna alltså. Inga träningspass på minst två veckor.

Nu har jag satt upp ett mål för denna vecka; Jag ska ha gått minst 70 000 steg innan veckan är slut. Det är, som ni redan räknat ut, ett genomsnitt på 10 000 steg om dagen. 10 000 steg är det som rekommenderas som ett minimum att gå för att hålla sin vikt.

För dig som läst bloggen tidigare så vet du att jag, om jag inte gör något extra, inte alls kommer upp i den siffran. Därför är 70 000 steg på en vecka en utmaning.

Regler; Jag måste använda stegräknaren. Tyvärr räknar inte stegräknaren när jag cyklar. Inte heller kan man fuska med den (jag har försökt). Så ikväll fick jag ta en extra promenad. Det var enormt skönt.

Antal steg hitintills i dag; 10 045. Det börjar lovande i alla fall.

xxx. Sara

Det var så sant som det var sagt.

"Jag blir alltid misstänksam när väldigt många människor
är eniga om företeelser som de vanligen inte har ett hum om.
Det kan gälla vad som helst.

Och ibland råkar man veta någonting om saken och upptäcker
att den stora opinionen har absolut fel."

- Göran Hägg, Artikel i Dagen 6/5

(finns tyvärr inte på deras hemsida)

xxx. Sara

Nedräkning.

Om tre dagar är jag i Stockholm igen. Nedräkningen har börjat. Längtar.

Kanske inte så mycket till staden. Mer till människorna, vännerna, familjen. Och framför allt lite extra efter just en person.

För att få tiden att gå har jag varit extra duktig denna vecka. Disken är diskad. Golvet dammsuget. Tvätten hänger på tork. Allt utan RUT avdraget. Det är så att jag blir imponerad av mig själv.

Så ibland funderar jag... hur orkar småbarns familjer att hålla det snyggt?!? Jag tycker det är jobbigt bara att ha snyggt i min tvåa!

xxx. Sara

Hänt en söndag.

I dag har jag bakat. Matmuffins med basilika, soltorkade tomater, feta och oliver. Inte för att mina muffins ser så mycket ut för världen, i alla fall inte om man jämför med originalet. Men de blev riktigt bra. Perfekta att ha med till fikat på jobbet. Så blir det lätt att tacka nej till sockersaker.

Nu ska jag äta en bit vitchokladkladdkaka med mörkt chokladöverdrag. Som jag bakade hos vänner i går (fick med mig en bit hem). Och självklart; en kopp te och en god bok.

I dag känner jag mig riktigt duktig.

xxx. Sara

Det finns traditioner i Älmhult.

Klockan halv fem slänger jag ut katterna från mitt sovrum och stänger dörren. De leker för fullt och bryr sig inte alls om vilken tid det är.

Klockan 07.20 är de igång igen. Först hör jag bara ett regelbundet dunk, och ropar på katterna att hålla tyst - som om de skulle bry sig.

Strax därpå fylls hela rummet med musik. Högt. Jag vaknar tvärt - och får för mig att jag ska döda grannen (inte bokstavligen, det var så min hjärna formulerade sig när jag tänkte springa upp och banka på). Sen minns jag - i går, liksom förbigående, berättade mitt valborgssällskap om en tidig första maj tradition.

En tradition i Älmhult, det vill jag ju inte missa. Därför flyger jag upp ur sängen, så snabbt att balansen inte hinner med. Ramlar mot fönstret, nattduksbordet och sedan tillbaka i sängen igen. Mycket pinsamt, men inget förstört i alla fall.

Det var uppenbarligen musikkåren, som tidigt, går runt hela byn och spelar. En tradition som sträcker sig tillbaka mer än femtio år i tiden. Efter kommen en liten morgonpigg sotarparad (mest äldre). Det var mysigt, om än i tidigaste laget. Tyvärr hade jag ingen kamera i lägenheten, så ni får klara er utan bild.

En halvtimme senare är kåren tillbaka, fortfarande spelandes (hur orkar de?). Jag går upp, (lugnt denna gång) och ställer mig i fönstret. Då kommer katten Zelda springandes. Givetvis vill hon vara med i händelsernas centrum. Som vanligt. Så hon springer in i rummet, hoppar upp på fönsterbrädan - och börjar morra!

Det var kul. En liten liten katt väser åt en hel musikkår. Hade hon varit vakthund hade hon gjort sitt jobb. Nu; dags att försöka sova igen! Det är lördag, och jag la mig två natten innan.

Trevlig första maj!